65 år sedan nedläggningen av den sista järnvägen på Gotland var det den 30 september. Martin Ragnar berättar historien i korta drag och funderar på vad som hänt om spåren inte rivits upp.
Idag är det på dagen 65 år sedan Gotland blev det första länet i Sverige som helt saknade järnväg. Järnväg hade ju anlagts på Gotland med start 1878 då linjen Visby-Hemse invigdes. Totalt byggdes ett nät för person- och godstrafik om dryga 21 mil upp under perioden 1878-1923 av inte mindre än åtta olika aktörer, varav statliga Arméförvaltningen var en medan övriga till namnet var privata aktiebolag men till ägandet i huvudsak var ägda av olika konstellationer av kommuner längs respektive linje. Från Lärbro och Slite i norr kunde man nå Hablingbo, Burgsvik och Ronehamn i söder.
Men 30 september 1960 gick sista persontåget Lärbro-Visby-Burgsvik. På vissa sträckor gick det fortare att åka kollektivt då än det gör idag. Det blev svårt att driva regional kollektivtrafik med vinst på strikt kommersiell grund när bilen gjorde sitt storskaliga intåg under 1950- och 1960-talen och det gäller fortsatt idag. Idag har vi dock ett mer mångfacetterat synsätt som inte bara handlar om att framtiden tillhör bilen utan att klimatutsläpp måste reduceras, s.k. mikroplastpartiklar från gummidäckens slitage mot vägen är ett stort miljöproblem och framkomligheten emellanåt kan utmanas när alltför många människor har bil. Hade infrastrukturen lämnats kvar i malpåse när järnvägarna lades ned istället för att direkt rivas upp är det min tro att man idag sett ett värde i järnvägen. Region Gotland skattefinansierar omkring 85 % av kostnaden för dagens kollektivtrafik med buss. Kanske hade den trafiken istället gått på räls om järnvägen legat kvar och med relativt enkla medel kunnat rustas upp och iståndsättas? Tveklöst är att med rälsen kvar hade det funnits goda möjligheter att korta restiderna betydligt från 1960 och till nu och också framgent och därmed göra Gotland något rundare.
