Här är det sjätte och sista inlägget om de gotländska järnvägsbolagens person- och resgodsvagnar. Tyvärr blir inlägget lite bildfattigt, eftersom vi endast har en bild från Sydvästra Gotlands Järnväg – SGJ att visa.
Inläggen baseras till största delen på Föreningen Gotlandstågets mångåriga forskning – främst av Martin Ragnar och Anders Svensson, som har publicerats i föreningens tidskrift ”Spårstumpen” och på Järnvägshistoriskt forum.
Inläggen är skrivna av Johan och Stefan Olsson och har först publicerats på Järnvägshistoriskt forum.
https://www.jvmv2.se/forum/index.php?id=222139
De har hittat en del nya uppgifter i VoV- och postarkiven. I forumet har de tidigare skrivit om smalspåriga järnvägsbolags vagnar på fastlandet.
För att nå vår gotlandsintresserade läsekrets publiceras inläggen nu även på föreningens hemsida, med benäget tillstånd av Johan & Stefan.
Vår redaktör Anders Svensson har kompletterat inläggen med ytterligare fakta.
Redan under tidigt 1900-tal uppstod planer på en förlängning av Klintehamn- Roma Järnväg söderut. Från början tänkte man sig att fortsätta där ”sidobanan” till Klintebys (som faktiskt drevs som ett separat järnvägsbolag) slutade, men när det var dags för aktieteckning hade man istället bestämt sig för en fortsättning rakt söderut från Klintehamn.
Aktieteckningen gick trögt, och när första världskriget bröt ut år 1914 blev det uppehåll i järnvägsplanerna. Först år 1917 blev man beviljade statslån och det dröjde ända till år 1923 innan den 26 kilometer långa järnvägen Klintehamn-Hablingbo kunde öppnas för provisorisk godstrafik i samband med betkampanjen.
Målet med järnvägen var precis som övriga ”småbanor” på ön att transportera sockerbetor, men liksom på den sedan tidigare nedlagda RHJ insåg man snabbt att intäkterna inte på långa vägar täckte utgifterna för verksamheten resten av året.
Banan invigdes år 1924 men redan år 1927 var man beredda att försätta bolaget i konkurs. Riksgäldskontoret som var den största långivaren gick in och övertygade KlRJ om att man skulle ta över SGJ vilket också skedde. Som en del av KlRJ förstatligades banan år 1948 och lades ned fem år senare.
Vagnparken
SGJ köpte inga nya fordon, utan samtliga fordon köptes begagnade från Kalmar-Berga Järnväg, Mönsterås Järnväg och Kalmar-Torsås Järnväg.
Man hade bara en personvagn, SGJ BCo 401, fd KTsJ ACo 1335. Vagnen var tillverkad av Kockums år 1899 inför KTsJs invigning. Kalmarbanorna moderniserade sina äldsta vagnar vid denna tid, men SGJ ACo 1335 var fortfarande i originalskick och därmed rätt föråldrad när den anlände till ön 25 år gammal.
Man skaffade två resgodsvagnar, SGJ F 405 och F 406, fd KTsJ F 1606 respektive KBJ F 1321. KBJ-vagnen var från banans ursprungsuppsättning tillverkad år 1897, medan KTsJ-vagnen var tillverkad år 1901. Vagnarna var SGJs enda täckta godsvagnar och användes för alla typer av laster som krävde tak. Alla fordon övergick år 1927 till KlRJ, se föregående inlägg för de senare öden för SGJ-vagnarna.
Fordonslista
Fordonslista för SGJ. De grå fälten betyder att fordonet köptes från en annan järnväg eller såldes vidare till en annan järnväg.
Avslutningsvis
Som vanligt härstammar uppgifterna både från Föreningen Gotlandstågets forskning men även kompletterat med uppgifter från bland annat Väg & Vattenbyggnadsstyrelsens årliga rapporter från de enskilda järnvägarna.
Vi har nu gått igenom de sex gotländska järnvägarna med allmän persontrafik. Vi återvänder därför till fastlandet och det kan ni läsa mer på Järnvägshistoriskt forum.
https://www.jvmv2.se/forum/
/Johan & Stefan
Bilder från Digitalt museum och Föreningen Gotlandstågets arkiv.