Den här gången gick det bättre

Sören Nilsson berättar i Minnen från Gotlands landsbygd att hans farfar hade en bror, Bertil, som var en glad lax.
Han bodde i Barlingbo, och hade stationen inom gångavstånd från hemmet. En gång hade han med vänner varit i Visby och roat sig, och skulle nu ta sig hem. De kom ombord i god ordning. Flaskorna skulle tömmas på den sista skvätten under hemfärden, och herrarna var så pass väluppfostrade att de tog sin tillflykt till den bakersta balkongen (vagnens bakre plattform).
Bertil stod med ryggen mot räcket, som kunde varit högre. – Botten upp! sa Bertil och tömde flaskan i strupen. I samma moment lutade han sig bakåt och föll handlöst över räcket och rätt i backen med ryggen före.
Många drog i nödbromsen, men det tog sin lilla tid innan man fick stopp på tåget. Ett stort manskap gick ut i kvällsmörkret, beredda på det värsta. Man ropade: Bertil! Lever du Bertil? Hur gick det? Till sist fick man på långt håll se en gänglig gestalt som irrade runt, som om han sökte efter något. – Hur är det, Bertil? ropade någon.
– Det är åt hälvite! blev svaret. Jag kan int hittä hatten!