I vår systerförening i Östra Skåne – Skånska järnvägars tidning Skånska Järnvägar, publicerades i höst denna trevliga artikel om vår gotländska museijärnväg.
Ett särskilt tack till Kenneth Larsson och Anders Lundquist för att vi får publicera artikel,de fina bilderna och kartan på vår Facebook och hemsida!
Ett stort tack också för ert beröm om vår miljö 
GOTLÄNDSKA BANOR MED SKÅNSKT INSLAG
Att besöka andra museibanor är oftast inspirerande. Det kan ge nya idéer och impulser till hur vi kan göra det ännu bättre på Skånska Järnvägar.
Nyligen, i juli, besökte undertecknad med hustru Gotland för att titta närmare på Gotland s Hässelby Järnväg, den smalspåriga (891 mm) museibanan mellan Hesselby (Dalhem) och, sedan förra året, Roma. En järnväg som under många år trafikerats av ett äktskånskt ånglok, nämligen SCA nr 16, numera omdöpt till Cementa efter sitt förflutna på ”brottets bana” i Limhamn.
Första gången den gotländska museibanan besöktes var 1975 då vi togs emot av numera framlidne styrelsemedlemmen Gunnar T Ljungdahl. Han berättade då stolt om planerna på att bygga upp en del av den forna banan, SlRJ, Slite – Roma Järnväg, invigd 1902. Sedan den sista järnvägen på Gotland lagts ner 1960 hade ett tågsätt ställts upp vid Roma före detta station och sedan den första entusiasmen över det lagt sig började ånglok och vagnar förfalla.
Till sist tröttnade kommunen och ställde ett ultimatum, tåget skulle snyggas upp annars skulle det bort. I det läget samlades ett gäng entusiaster och bildade Föreningen Gotlandståget som började det långa och mödosamma arbetet med att bygga upp en gotländsk museijärnväg. Stationen i Dalhem (Hesselby) hade i den vevan blivit tillgänglig och kunde förvärvas genom generösa donationer. Med den som bas kunde sedan tågsättet från Roma flyttas dit och upprustning påbörjas, både av fordon, bangårdsmiljö och byggnader. Vid vårt besök 1975 bestod museibanan i stort sett endast av bangårdsspåren i Hesselby och det 970 meter långa spåret till Eken, en hållplats som utmärks av, just det, en urgammal ek.
Banan vidare österut var uppriven och delvis förvandlad till åker men drömmen om att nå nästa lilla station, Tule, och sedan vidare till Roma hölls levande. Roma var ju en av de allra största knutpunkterna i det på sin tid ganska omfattande gotländska järnvägsnätet vars första del invigdes redan 1878. I Roma finns även en spännande klosterruin som i sig kunde utgöra ett lämpligt turistmål för en kommande museijärnväg.
Det skulle emellertid dröja mycket länge innan museibanan kunde byggas ut. Inte förrän 2016 kunde det första ångtåget rulla in på den nyanlagda stationen i Roma. Efter många års kamp och böner hade markägaren gett med sig och spåret kunnat återuppbyggas, något som också underlättades av ett EU-stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden.
Men museiföreningen har inte varit overksam under de långa åren fram till invigningen förra året. Mycket tidigt byggdes vagnhall och verkstad och i stort sett hela Gotland har dammsugits i jakten på vagnskorgar, underreden och övrig materiel från de gotländska järnvägarna. När vi tittade in i en av vagnhallarna pågick för fullt renovering av den så kallade Venavagnen, SJ Cp 407, som under några år stod uppställd vid Vena station på smalspåret i Småland. Där användes vagnen som postkontor eftersom det ordinarie försvann när stationshuset revs.
Resultatet av Föreningen Gotlandstågets omfattande arbete är minst sagt imponerande. Den gotländska museibanan är av allra högsta klass. Samtliga tre stationshus; Hesselby, Tule och Roma, är tidstypiskt renoverade på ett korrekt och pietetsfullt sätt och både exteriört och interiört utrustade med passande utrustning, inredning och tillbehör. I Roma har den nyanlagda stationen utrustats med den före detta hållplatskuren från Österport hållplats i Visby och längs linjen finns ytterligare några hållplatser med ”återanvända” kurar från Gotland. Ett kvitto på renoveringarnas höga klass är att både stationshusen i Hesselby och Tule är byggnadsminnesförklarade.
I Hesselby har man förutom renoveringen av stationshus och godsmagasin, byggandet av vagnhallar och verkstad även skapat ett fint museum över de gotländska järnvägarnas historia i lokalföreningens gamla magasin. Något för Skånska Järnvägar att ta efter när det gäller godsmagasinet i Brösarp?
Stationshuset i Tule administreras av en stiftelse och det är faktiskt möjligt för alla med genuint järnvägsintresse att hyra det. På GHJ:s hemsida finns en länk till hur man gör det.
När vi åkte med museitåget stannade det i Tule. Alla passagerare fick besked om att gå av och på perrongen framför det lilla stationshuset höll tågbefälhavaren, i det här fallet föreningens ordförande Staffan Beijer, ett litet föredrag om den gotländska järnvägshistorien i allmänhet och Tule station i synnerhet. Ett mycket trevligt och uppskattat inslag.
Fordonsparken innehåller i dag fyra ånglok (varav ett är körbart), tre lokomotorer, 17 person-, post och resgodsvagnar (varav 7 är enbart korgar) och ett betydande antal godsvagnar. Föreningen har tagit fram en intressant och pedagogisk bevarandeplan för vagnparken. På ånglokssidan är läget i dag att det är SlRJ nr 3 Dalhem, före detta SJ N5p 3073, byggt 1920 av Henschel & Sohn, som är det körbara trafikångloket. Det är ett vackert lok med fina proportioner och spetsnosig sotskåpslucka. Det är också det ånglok som föreningen först förvärvade.
Under ett antal år var driftsångloket SCA 16, av föreningen döpt till Cementa. Loket bygget av Orenstein & Koppel 1908 för banan mellan kalkbrottet i Limhamn (”brottets bana”) och Skånska Cementgjuteriets fabrik på samma ort. Det kom till Gotland 1981 tillsammans med en hästspårvagn från Limhamn och ett ellok som också hade trafikerat ”brottets bana” när den elektrifierades. Numera är loket avställt och delvis demonterat. Tuber och panna är dåliga och i dagsläget får det betraktas som högst osäker om grönmålade Cementa blir något annat än ett museilok.
Det tredje ångloket är en riktig raritet, GJ nr 3, byggt av Nydqvist och Holm 1878 för Gotlands första järnväg. Loket är inte körbart och det krävs en omfattande arbetsinsats för att det ska kunna bli det. Det kom tillbaka till Gotland och museibanan 1992, som en deposition från Järnvägsmuseum i Gävle. Det fjärde ångloket, KlRJ nr 1 Klintehamn, byggdes år 1897 av Karlstad Mekaniska Verkstads filial i Kristinehamn för Klintehamn – Roma Järnväg. Under många år stod loket uppställt i Målilla Hembygdspark men exakt 100 år gammalt flyttades det tillbaka till Gotland, som en deposition från Järnvägsmuseum. Planerna är att loket ska renoveras och bli trafiklok tillsammans med Dalhem och en insamling med det syftet pågår.
I dag slutar museijärnvägens spår i Roma, inte så långt från den ursprungliga stationen som finns kvar, numera ombyggt till bostadshus. I Hesselby finns tankar om en kort förlängning av spåret över en väg för att få ett bättre utdrag och antyda den forna fortsättningen.
För den järnvägsintresserade är ett besök på Gotland ett måste. Museibanan är en av de finaste i Sverige när det gäller skick och finish på fordon, bana och byggnader. Och på ön i övrigt finns massor av järnvägsreliker att studera, allt från det ståtliga stationshuset i Visby till de imponerande broarna Sjuströmmar vid Slite.
I museibanans souvenirshop i Hesselby hittade vi en utmärkt guide för fortsatta studier och järnvägsmuppande på Gotland – boken Gotlands järnvägsbroar, stationshus och perronger – en resa i spåren från järnvägsepoken, författad av Torsten Daun (ISBN-nr 978-91-86103-63-7).
Varenda linje, station, hållplats och bro som funnits/finns kvar på Gotland gås igenom i den här trevliga skriften och en hel del bilder illustrerar de handfasta lämningarna av en epok som varade åren 1878 – 1960. För den som kör runt och muppar på ön är det en perfekt guide och för alla oss som har en särskild faiblesse för öbanor ett måste…
Text & foto: Kenneth Larsson. Karta: Anders Lundquist
Klicka på miniatyrerna nedan för att se bilderna i större upplösning
