Slite- Roma 1902, 33 km
Text: Anders Svensson
SlRJ lok nr 1 eller 2 med vagnar passerar över broarna vid Sjuströmmar straxt syd om Slite.
Det nya sockerbruket i Roma som byggdes 1894 innebar att det på Gotland kom att byggas ett antal nya järnvägslinjer. Den 1878 invigda Gotlands Järnväg byggdes ut i ett antal etapper och dessutom tillkom ytterligare fem självständiga bolag. I två av dessa, Slite – Roma Järnväg, och Ronehamn – Hemse Järnväg hade sockerbruket mycket stora intressen redan från början. I styrelsen fanns redan från början representanter från Roma Sockerbruk och senare från SSA. Sockerindustrin på Gotland hade alltså ett stort inflytande över SlRJ:s utveckling.
Början
Landshövdingen Em. Poignant var i slutet av 1890-talet engagerad i utbyggnaden av det gotländska järnvägsnätet. Han deltog aktivt i planeringen av Klintehamn – Roma Järnväg och under 1896 tog han tillsammans med direktören i Roma Sockerfabriks AB, RSAB, initiativet till en undersökning av bygget av en järnväg mellan Slite och Roma. Flera förslag framfördes innan koncession på järnvägen kunde upprättas år 1897.
Sträckning och rullande materiel
Banan som byggdes mellan åren 1900 och 1902 var 33 km lång. Den gick från Roma via Dalhem, Källunge, Bäl och Boge till Slite. Slite var huvudstation och där fanns förvaltning, verkstad och lokstation. Längs sträckan byggdes ett antal större broar över åar och kanaler samt över den stora Bogeviken intill Slite. Den 25 maj 1902 kunde Slite – Roma Jernväg, SlRJ invigas. Vid avsyningen konstaterades att det fanns saker att anmärka på, flera järnvägsbyggnader var exempelvis inte färdiga och i en del fall inte ens påbörjade. Under de närmast följande åren pågick kompletteringar och slutförande av dessa byggnationer.
Vid leveransen hade SlRJ två lok, byggda av Kristinehamns Mekaniska Verkstad, två personboggivagnar littera BCo samt fyrtiosju tvåaxliga godsvagnar. Med tiden tillkom mer rullande materiel. 1908 tillkom en tvåaxlig vagn littera BCD i samband med att posttrafiken på sträckan byggdes ut. 1920 gjorde SlRJ sin kanske bästa affär överhuvudtaget. Man var i behov av ett starkare ånglok för de tunga bettransporterna. Från tyska Henschel & Sohn i Kassel beställdes ett åttakopplat tanklok. Den tyska Riksmarkens fall samma år ledde till att man för handpenningen inte bara fick loket utan även två resgodsvagnar.
|
|
Svårigheter
Den nya banans ekonomiska utveckling blev inte riktigt vad man hoppats på. 1918 stod man nära likvidering men genom taxehöjningar och omförhandlingar av avtal med bl.a Postverket lyckades man rida ut stormen för den gången. Krisen var dock inte över; ännu mitten av 1920-talet var läget akut. På samma sätt som Sydvästra Gotlands Järnväg, SGJ, hotades SlRJ av konkurs. Förhandlingar inleddes om att Klintehamn – Roma Järnväg skulle överta SGJ och SlRJ. En sådan sammanslagning hade skapat ett stort bolag av tre mindre banor. SlRJ avböjde dock en sådan sammanslagning och valde att stå som eget
bolag. SGJ däremot uppgick i KlRJ från år 1927. Staten som stod för en stor del av banans lån krävde ett sammangående och satte stor press på SlRJ att så skulle ske. Ett resultat av detta var att SlRJ och KlRJ gick samman i trafikförvaltningen Slite – Klintehamn. Denna var dock mest en skrivbordsprodukt, bolagen hade samma trafikchef och samordnade vissa resurser men något direkt samgående var det inte frågan om. När det var dags att byta Tc fick de båda bolagen olika chefer och 1940 var samarbetet upplöst även officiellt.
1919 var ett år då SlRJ presenterade ett förslag till en utbyggnad norrut till Lärbro. Det skulle ge ekonomiska fördelar bland annat för betodlarna på norra ön som därigenom skulle kunna slippa transportera sina betor via GJ och Visby. Koncession för banan Slite – Lärbro beviljades men bygget blev aldrig av i och med att SlRJ:s kris förvärrades. Det blev istället med tiden en busslinje som i folkmun kom att kallas ”Tomas” med tanke på att bussen oftast var tom… Bussnätet i SlRJ:s regi påbörjades 1932 och man hade med tiden åtta linjer.
Den sista tiden
Krigen innebar högtrafik för alla kvarvarande bolag på Gotland. 1945 moderniserade GJ och KlRJ sin persontrafik genom att skaffa rälsbussar från Hilding Carlsson i Umeå. SlRJ valde att avvakta men hyrde periodvis in en motorvagn från KlRJ vissa dagar i veckan. Men kriget innebar även ett hårt slitage av bana och materiel och 1945 vid fredsslutet föll de höga intäkterna snabbt allteftersom högtrafiken avtog. 1946 beställde SlRJ en motorvagn och ett släp från Hilding Carlsson men dessa hann inte levereras före förstatligandet 1947.
De snabbt fallande intäkterna gjorde situationen ohållbar och 1/9 1947 förstatligades de tre kvarvarande banorna GJ, KlRJ och SlRJ och de slogs samman till det statliga bolaget GJ. Ett år senare införlivades detta med SJ. Sedan gick det snabbt: 1947 – 52 centraliserades huvuddelen av ban- och maskinavdelningarna till Visby. Året efter, 1953, nedlades hela sträckan Slite – Roma – Hablingbo för allmän trafik. Bettågen fortsatte att gå till 1956. Banan låg kvar intakt fram till 1955 då sträckan Slite – Bogeviken revs. 1958 revs resten av den nedlagda sträckan. Man kan tro att det sista tåget definitivt gått på linjen men så var inte fallet. I och med att Föreningen Gotlandståget etablerade sig i Hesselby Jernvägsstation i Dalhem kom ångtågen åter att rulla på den återuppbyggda sträckan mellan Hesselby och Roma
Vad finns kvar idag?
|
|
|
För den intresserade finns mycket att se av gamla Slite – Roma Järnväg idag. Banvallen finns kvar långa sträcker och vissa delar har börjat röjas av intresserade markägare. Av byggnaderna är det bara Slite
station som inte finns kvar. I Gane och Larsarve är stationshusen välbevarade. De främsta minnena av SlRJ utgörs dock av Gotlands Hesselby och Tule stationer. Dessa ägs båda av Föreningen Gotlandståget och de har återställts till i det närmaste ursprungsskick. I Hesselby har även bangården och 6,5 km av linjen mot Tule/Roma återuppbyggts. Stationen i Hesselby är centrum för Föreningen Gotlandstågets verksamhet.
Av den rullande materielen finns loket SlRJ 3 Dalhem och två vagnar kvar. Dessa är den totalrenoverade resgodsvagnen F 7 samt flakvagnen N 516 som ännu väntar på att bli renoverad. Tillsammans kan dessa fordon med tiden bilda ett litet SlRJ-tåg som kan köra på en del av sin hemmabana.
Mer om SlRJ kan du läsa i böckerna Gotlands Järnvägar av John Kvarnstedt och Minnesruna över Slite – Roma Jernvägs första tjugo år av Sixten Blomér, samt i Slite –Roma Jernväg 100 år,
Ett specialnummer av Föreningen Gotlandstågets medlemstidning Spårstumpen handlade om Slite-Roma Järnväg. Det är tyvärr slutsålt, men kan läsas som pdf-fil: https://forening.gotlandstaget.se/stumpen/sp80.pdf