GJ – Om person- & resgodsvagnarna

I ett par inlägg kommer vi att berätta om de gotländska järnvägsbolagens person- och resgodsvagnar.
Inläggen baseras till största delen på Föreningen Gotlandstågets mångåriga forskning – främst av Martin Ragnar och Anders Svensson, som har publicerats i föreningens tidskrift ”Spårstumpen” och på Järnvägshistoriskt forum.

Inläggen är skrivna av Johan och Stefan Olsson och har först publicerats på Järnvägshistoriskt forum.
https://www.jvmv2.se/forum/index.php?id=222139
De har hittat en del nya uppgifter i VoV- och postarkiven. I forumet har de tidigare skrivit om smalspåriga järnvägsbolags vagnar på fastlandet.
För att nå vår gotlandsintresserade läsekrets publiceras inläggen nu även på föreningens hemsida, med benäget tillstånd av Johan & Stefan.
Vår redaktör Anders Svensson har kompletterat inläggen med ytterligare fakta.

Gotlands Järnväg – GJ
Under andra halvan av 1800-talet fördes flera förslag fram om att bygga järnvägar på Gotland. År 1875 hade man kommit så långt att man sökte koncession för en linje Visby-Hemse. Bygget drog igång under våren år 1877 och redan i september året efter är den 57 kilometer långa banan klar för invigning.

Även om trafiken är rätt blygsam de första åren uppstod det snart tankar på förlängning av järnvägen. År 1896 invigdes den första etappen i GJs norra gren, linjen Visby-Väskinde.

Mycket tack vare Roma sockerbruk, som öppnades år 1894, ökade trafiken snabbt runt sekelskiftet och trots att bettrafiken bara pågick under ett par hektiska veckor under hösten gav den så stora intäkter att man kunde utöka järnvägsnätet. Sträckan Väskinde-Tingstäde öppnades år 1899 och söderut förlängdes banan från Hemse till Havdhem året efter.

De två sista delarna, Havdhem-Burgsvik i söder och Tingstäde-Lärbro i norr öppnades år 1908 respektive 1921. I och med det var järnvägen hela 117 kilometer lång.
Trots att konkurrensen från biltrafiken blev stor redan under 1920-talet fanns det fortfarande år 1944 långt gångna planer på att förlänga den norra grenen från Lärbro till Fårösund. 

Till slut är blev den ekonomiska situationen så dålig att GJ togs över av staten, först som statligt bolag år 1947 och året efter helt införlivat i SJ. Redan tolv år senare lades persontrafiken ned och år 1964 revs de sista spårmetrarna av fd. GJ.

Fordonens nummerserier
Till skillnad många andra banor hade GJ parallella nummerserier för personvagnar och godsvagnar. Normalt var risken för sammanblandning liten, men eftersom banans sommarvagnar (som hade nummer i godsvagnsserien) råkade ha samma nummer som några av personvagnarna blev det lite rörigt att hålla isär vagnsindividerna.
Någon annat som rörde till det lite är att GJ återanvände vagnsnummer. Det finns därför ibland en, två eller kanske tre vagnar som haft samma nummer. I det här inlägget kommer vi därför att gå igenom vagnarna typ för typ istället för rent kronologiskt.

Personvagnarna
Till invigningen av järnvägen år 1878 köptes hela den första vagnparken från Landskrona mekaniska verkstad. Personvagnarna var åtta till antalet, en ren förstaklassvagn, fyra kombinerade första- och tredjeklassvagnar och tre rena tredjeklassvagnar.
Förstaklassvagnen fick nummer 1, AC-vagnarna nr 20-23 och C-vagnarna nummer 40-42.

Alla vagnarna hade ingång från sidorna och var lika stora, men liksom på andra banor hade förstaklassavdelningarna fler fönster på sidorna. Tyvärr fanns det vad vi vet inga bilder på någon av vagnarna tagen under 1800-talet, varken i samband med invigningen eller senare.

Ett utsnitt av en välkänd bild från Visby visar någon av tredjeklassvagnarna GJ C 40-42 omkring år 1910.

År 1898 klassade man ned första klass till andra klass, GJ A 1 blev GJ B 1 och GJ AC 20-23 blir GJ BC 20-23.
År 1901 skedde den första ombyggnaden av vagnarna, då BC 20 började att användas som postvagn. Man slopade tredjeklassavdelningen och vagnen fick littera BD. Fem år senare blev även systervagnen GJ BC 21 ombyggd till postvagn. Här valde man dock att slopa andraklassavdelningen och vagnen fick därmed littera CD. 

De ursprungligen åtta vagnarna blev år 1908 sju när GJ BC 22 totalförstördes i en olycka på hamnspåren i Visby. På underredet från vagnen byggdes senare en tankvagn. De kvarvarande vagnarna fortsatte att gå i reguljär trafik in på 1910-talet, men började då att ersättas av modernare vagnar. 
År 1919 byggdes ytterligare en av vagnarna om till postvagn. Den här gången var det en tredjeklassvagn, GJ C 42, som blir ombyggd till littera CD. Vagnen försågs även med lanternintak, antingen samma år eller år 1927. GJ B 1 slopas som trafikvagn i början av 20-talet.

GJ lok 5 hade stannat till i Roma med ett tåg bestående av vagnar ur serierna GJ G 206-210, GJ C 40-42 och sist GJ C 43/CD 44.

År 1927 höjde man hastigheten på banan och de äldsta vagnarnas löpverk bedömdes inte vara godkända för detta. År 1927-1929 slopades därför samtliga kvarvarande vagnar utom GJ CD 42. Den byggdes istället om med förlängt axelavstånd och blev samtidigt ren postvagn, men trots det dömdes vagnen ur redan efter sex år.
De slopade vagnarna fick i flera fall nya liv. GJ C 40 och GJ D 42 blev bägge verkstadsvagnar, GJ BC 20 och 21 blev ombyggda till I-vagnar och underredet från GJ BC 23 försågs med en hemmabyggd G-vagnskorg på sockerbruket i Roma.

Tvåaxliga lanterninvagnar
Runt sekelskiftet hade verkstadsindustrin på Gotland kommit ikapp fastlandet och från Fole Mekaniska Verkstad levererades år 1899 två tvåaxliga lanterninvagnar. Den ena vagnen, GJ C 43 var en ren tredjeklassvagn medan systervagnen GJ C 44 sitt littera till trots var den redan vid leveransen en kombinerad tredjeklass- och postvagn.

Något av GJ lok 1-3 i Tingstäde med tåg mot Visby. Tåget består av 2 st G-finkor, F-vagn, GJ CD 44, GJ Co 5, en sommarvagn och som sista personvagn eventuellt GJ B 1. Om bilden verkligen föreställer vagn 1 är det i så fall så vitt vi vet den enda hittills kända bilden på vagnen.

Vagnarna blev under åren ombyggda. Det finns uppgifter om att GJ C 43 år 1910 byggdes om till BC-vagn, men det går inte att se i VoV-rapporteringen. Å andra sidan var bolaget inte alltid särskilt noggrant i sina rapporter till VoV…
Personvagnsinredningen i vagnarna började på 1920-talet bli omodern varför GJ C 43 år 1927 blev degraderad till post- och resgodsvagn littera DF och användes med tiden främst som reservpostvagn. Vid förstatligandet var vagnen masoniteklädd utvändigt.

Nästan hela personvagnsparken vid GJ i samma tåg. Efter loket går GJ DF 43, de närmsta vagnarna efter finkorna är GJ Co 2 eller 3, GJ BCo 4, GJ Co 8 (3) och GJ Co 2 eller 3.

GJ C(D) 44 blev år 1925 ombyggd, men det är okänt vad ombyggnaden innebar. År 1934 övergick vagnen till att vara reservpostvagn och enligt postverket används tredjeklassavdelningen då sedan flera år tillbaka främst för pakettransporter och som konduktörskupé. Någon gång därefter blev vagnen formellt omlittererad till DF.

En skamfilad GJ DF 44 i Visby några år efter förstatligandet. Vagnen fick aldrig något SJ-nummer utan var liksom fler vagnar på ön privatbanemärkt ända till slutet.

Boggivagnar från Fole
År 1900 levererades två för tiden helt moderna BCo-vagnar från Fole. Vagnarna fick nummer i nummerserien för rena andraklassvagnar trots att man hade en egen nummerserie för BC-vagnar.

En av de äldsta kända järnvägsbilderna från hela ön är denna bild tagen i Barlingbo i samband med leveransen av GJ BCo 2.
Foto från Föreningen Gotlandstågets arkiv.

Fole fick åter förnyat förtroende när man år 1905 beställde ytterligare två boggivagnar. GJ BCo 4 och Co 5 som var banans första vagnar med högvälvda tak, och dessutom bland de första i landet. Vagnarnas olika inredning gjorde att exteriören skiljde sig åt. GJ BCo 4 hade vid leveransen tre mindre andraklasskupéer och en större tredjeklassalong, medan GJ Co 5 hade två stora tredjeklassalonger.

Leveransbilden på GJ BCo 4 är faktiskt tagen redan innan vagnen hunnit färdigställas, bland annat saknas märkningen.
Notera skylten “Damkupé” längst till vänster på vagnssidan! Foto från Föreningen Gotlandstågets arkiv.
Under första världskriget gick det tyska stridsfartyget Albatross på grund på svenskt vatten. Besättningen internerades i Tofta, och i samband med detta förevigades GJ BCo 4 tillsammans med GJ BCo 2 eller 3 och längst till höger sannolikt GJ C 6 eller 7. GJ BCo 4 hade hunnit få fotogenlamporna ersatta med AGA-belysning vid denna tidpunkt.

GJ BCo 2 och 3 gick i trafik som lanterninvagnar fram till år 1924, då bägge vagnarna försågs med nya teakklädda korgar med högvälvda tak på GJs egen verkstad i Visby. När de lämnade verkstaden var vagn 2 förvandlad till en ren tredjeklassvagn littera Co, medan systervagnen fortsatte att vara BCo.

GJ Co 2 efter omkorgningen, här fångad längs med ringmuren i Visby. Foto från Föreningen Gotlandstågets arkiv.

De bägge modernare vagnarna, GJ BCo 4 och Co5 var länge oförändrade, men år 1928 rustades GJ Co 5 upp i samband med en större revision. Året efter slopas kupéerna och andraklassavdelningen byggdes om till en större salong i systervagnen GJ BCo 4.

GJ Co 5 var betydligt mer bildskygg än systervagnen. Denna bild är tillsammans med bilden från Tingstäde högre upp i inlägget de enda två bilderna vi har hittat där vagnen med säkerhet går att identifiera, och som synes är det inte mycket av vagnen man egentligen ser på den här bilden heller… I bakgrunden syns CD 44.

Behovet av andraklassplatser minskade med tiden och i mitten av 1930-talet byggdes både GJ BCo 3 och BCo 4 om till rena tredjeklassvagnar. GJ Co 4 fick nya (stålrörs?-)soffor i hela vagnen för att försöka konkurrera med landsvägsbussarnas modernare inredning.

“Sommarvagnar”
År 1906 respektive 1902 tillkom två personvagnar, GJ C 45 och 46, genom att man lät bygga mer permanenta korgar på två sommarvagnar. Vagnarna fick med tiden bland annat riktiga fönster och uppvärmning.
Vagnarna hade olika tillverkare. GJ C 45 tillverkades av Landskrona Gjuteri, medan GJ C 46 tillverkades av gotländska Graham Brothers i Visby.

På denna fantastiska vardagsbild från Visby ca år 1910 syns på spåret närmast stationshuset från vänster GJ G 208, någon av GJ C 40-42, GJ C 45, GJ BCo 2 eller 3, C 43 och sist ytterligare en finka. På mittenspåret står ett helt tågsätt med I-vagnar med bänkar för lusttåg och närmast kameran syns sommarvagnen GJ NC 44.

GJ C 45 var fortfarande på 30-talet en “riktig” sommarvagn på somrarna, med stora fönsteröppningar utan fönster, men var under vintertid något mer vinterbonad med fönstren isatta. Vagnarna användes under många år främst på linjen Visby-Västerhejde och bägge fanns kvar ända fram till förstatligandet.

GJ C 45 i sitt sista trafikvagnsskick år 1946. Bilden är klippt ur den film som spelas in inför förstatligandet och sekvensen visar vagnen i ett blandat tåg tillsammans med bland annat GJ C 46 och GJ DF 44. Notera att vagnens ursprungliga dörr mitt på långsidan är igensatt och att ingång därför endast skedde genom gaveldörrarna.
GJ C 46 avställd i Klintehamn år 1946. Vagnens mittdörr tycks inte ha använts de sista åren då både dörrhandtag och fotsteg saknas, liksom på GJ C 45. Foto: Martin Lindström (Föreningen Gotlandstågets arkiv).

Moderna tvåaxliga vagnar
År 1909 köptes två tredjeklassvagnar med länkaxlar från Södertälje verkstäder. GJ C 6 och 7 var av samma typ som levererades till fastlandsbanan HWJ (Hultsfred–Westerviks Jernväg) några år tidigare.

Leveransbild på GJ C 6. Notera vagnens märkning, en stor siffra högst upp på vagnssidan och en mindre längst ned på gaveln.

År 1926 byggdes GJ C 6 om med postkupé och numreras om till GJ DF 41. Vagnen ersatte därmed de båda äldre postvagnarna GJ BD 20 och CD 21 som slopades året efter.
Åtminstone DF 41 fick med tiden masoniteklädsel, vilket knappast förbättrade vagnens utseende. Även GJ C 7 fick ny beklädnad, men vi har inte lyckats få fram vilket material som användes.
Bägge vagnarna fick i samband med omklädningarna annan plåtindelning än tidigare, vilket knappast kan sägas heller förbättrade vagnarnas utseende.

Ett blandat tåg bestående av G-finka, GJ DF 41, F-vagn och GJ Co 3, troligen i Väskinde. Med hjälp av vagnarnas littera kan vi sluta oss till att bilden är tagen tidigast i mitten av 1930-talet.

Teakklädda vagnar
Banans kanske mest påkostade vagnar levererades år 1913 då GJ BCo 8 och GJ Co 9 ankom med båt från ASJ (Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna) i Linköping. Vagnarna var teakklädda och framförallt BCo-vagnen hade en även med tidens mått mätt mycket påkostad inredning, samma vagnstyp levererades senare till fastlandsbanorna, NVHJ (Norsholm–Västervik–Hultsfreds Järnvägar AB), NÖJ (Norra Östergötlands Järnvägar), BLJ (Byvalla-Långhyttans Järnväg) och DHJ (Dannemora-Hargs Järnväg).

Två år senare köptes ytterligare en tredjeklassvagn från ASJ, GJ Co 10, som var av samma typ som GJ Co 9.
GJ BCo 8 blev inte särskild långlivad, då den förstördes helt vid en brand i Havdhem år 1918. För försäkringspengarna fick man dock en helt nytillverkad vagn som övertog den uppbrända vagnens nummer.

GJ BCo 8(2) vid leveransen från ASJ år 1919. Förutom att siffrorna på den nya vagnen var i emalj istället för polerad mässing var det inte mycket som avslöjade att det var två olika vagnar på leveransbilderna år 1913 respektive 1919.

I början av 1930-talet förde bolaget diskussioner med postverket för att få ekonomiskt stöd för att ersätta de äldsta postvagnarna. Lösningen blev till slut att GJ BCo 8 år 1934 byggdes om till kombinerad post- och resgodsvagn och numreras om till GJ DFo 42 (2). Vagnen ersatte i samband med detta GJ CD 44 som klassades ned till reservpostvagn.

Hembyggda vagnar
Några fler personvagnar beställdes inte från någon extern leverantör, men den egna verkstaden var i början av 1920-talet så pass välutrustad att man kunde tillverka helt nya vagnar.
År 1926 levereras den första helt egentillverkade vagnen, GJ Co 1 (2). Den följde två år senare av GJ Co 6 (2). Vagnarna var av samma modell som ASJ-vagnarna från Linköping men skiljde sig i vissa detaljer.
En tredje vagn färdigställdes år 1935, GJ Co 8 (3).

GJ Co 8(3) i Burgsvik år 1946. Foto från Digitalt museum

Den sista vagnen, GJ Co 11, var under tillverkning när andra världskriget bröt ut och eftersom teak blev svårt att få tag på under krigsåren försågs vagnen med masoniteklädsel när den färdigställdes år 1942.

GJ Co 11 i Visby år 1953. Trots att SJ bedrivit trafiken i flera år var vagnen ännu inte ommärkt.

Mimi
GJ köpte år 1932 en teakklädd bensinmotorvagn från Kalmar Verkstad som snabbt fick smeknamnet ”Mimi” (troligen en kombination av märkningen M1 och den då alldeles nya Disney-karaktären med samma namn).

Liksom många andra tidiga motorvagnar var även Mimi behäftad med vissa barnsjukdomar, dessutom gjorde krigets bränsleransonering att användningen avtog i början av 1940-talet. Istället började man använda vagnen som personvagn, men med sin tunga drivlina var vagnen opraktisk. År 1944 avlägsnades därför hela maskineriet från Mimi som i samband med detta litteras om till GJ C 47.
Även om vagnen med sina inbyggda plattformar var en rätt udda fågel vid GJ överlevde den ända fram till nedläggningen.

Mimi, i sitt SJ-skick som SJ Cp 348.

Sommarvagnar
GJ hade åtminstone åtta sommarvagnar. Sju av vagnarna, GJ NC 13 och NC 43-48 byggdes på N-vagnar och en vagn, GJ GC(?) 202 byggdes av en G-finka.
NC-vagnarna byggdes om till sommarvagnar år 1893-94 och fick en enklare träöverbyggnad av klassisk sommarvagnsmodell. Vagnarna saknade fönster men hade gardiner som gick att fälla ned. Det är till största delen okänt när vagnarna byggdes tillbaka, troligen var överbyggnaderna dessutom lösa varför det kan ha varierat från år till år vilka vagnar som användes som sommarvagnar. 
Två av vagnarna, GJ GC 202 och NC 43 byggdes i början av 1900-talet om med ordentligare korgar, fönster och dörrar. Vagnarna numrerades in i personvagnsserien och blev GJ C 45 och 46. Se personvagnsavsnittet ovan.
GJ NC 13 var bara sommarvagn en kort period år 1913. Det är okänt varför man hade behov av ytterligare (?) en sommarvagn detta år. Kan vagnen möjligen fått låna överbyggnaden från någon av de andra vagnarna?

GJ NC 47 finns på bild år 1923 med sommarvagnskorgen intakt. Hur länge vagnen användes som sommarvagn är okänt, men korgen ställdes någon gång under 1940-talet upp som stuga utanför Burgsvik. Foto från Föreningen Gotlandstågets arkiv.

Resgodsvagnar
Vid invigningen år 1878 hade banan sex täckta godsvagnar med broms, vilka samtliga används som resgodsvagnar (men förmodligen även för andra typer av gods, som smågrisar m.m.). Vagnarna saknade öppna plattformar men var försedda med en mindre bromskupé. De hade fram till år 1895 nummer 100-105, men flyttades detta år hundra nummer uppåt i serien.
G 202 blev som vi nämnt ovan år 1898 ombyggd till sommarvagn och med tiden till personvagnen GJ C 45.
Flera av G-vagnarna från den första serien byggdes senare om till vanliga godsfinkor genom att fönstren och konduktörskupéerna togs bort. G 105 blev år 1943 bangårdsvagn i Grötlingbo.
Eftersom banan inte skiljde på F-vagnar och övriga finkor är det lite svårt att säga vilka vagnar som användes som resgodsvagnar. På bilden från Visby högre upp i inlägget gick GJ G 208 och ytterligare en liknande finka med i tåget, så förmodligen användes dessa vagnar som F-vagnar vid behov. Ett tag användes littera GF för bromsade finkor, åtminstone hade de båda finkorna som var inblandade i kollisionen på hamnspåret i Visby år 1907 det litterat.

År 1911 levererades två moderna F-vagnar från Ljunggrens, GJ F 222-223. Senare fick även systervagnen GJ G 226 littera F.

En gavel tillhörande någon av GJ F 222 eller 223 i Hemse strax före förstatligandet

Vid förstatligandet var följande sex vagnar resgodsvagnar:
GJ F 206, levererad av Landskrona Gjuteri år 1896. Vagnen blev F-vagn år 1911.
GJ F 212, levererad av P A Otter i Visby år 1899. Okänt när vagnen blev F-vagn.
GJ F 213(2), levererad av Fole år 1902. Vagnen blev F-vagn år 1911.
GJ F 222-223 & 226, se ovan. Okänt när GJ G 226 blev F-vagn.

SJ-tiden
Vid förstatligandet slopades de äldsta personvagnarna, däribland GJ DF 43 och GJ DF 44. Efter några år som tjänstevagnar såldes korgarna och underredena skrotades. Samma öde drabbade även GJ C 7, som såldes som sommarstuga i början av 1950-talet.

GJ DF 43 utanför verkstaden i Visby. Korgen var lossad från underredet och blev därefter sommarstuga.

GJ Co 4 och 5 var tänkta att få nya korgar hos Kalmar Verkstad (KVAB) i Kalmar. De gamla korgarna slopades därför och såldes som stugor medan underredena skeppades över till fastlandet. Efter några år hos KVAB valde man dock att slopa planerna och underredena skrotades. Eventuellt användes två boggier till en samtidigt ombyggd hjälpvagn.

De moderna personvagnarna används i trafiken fram till nedläggningen, dock i allt mer begränsad omfattning eftersom rälsbussarna utgjorde grunden i persontrafiken. Några vagnar användes bland annat vid betkampanjerna. Två vagnar flyttades till fastlandet och användes på fd VGJ (Västgötabanan).

Efter nedläggningen ställdes de kvarvarande vagnarna upp i Visby, där de sedermera skrotades. SJ var måna om att vagnarna verkligen skulle skrotas, man skickade till och med ut skrivelser att ”Skrotningsfirmorna skall förbinda sig att inte sälja vagnkorgarna för uppställning”.

Finkorna slopades också runt nedläggningen, men här var man uppenbart inte lika känslig för att korgarna skulle säljas. Tvärtom verkar större delen av banans ca 50 godsfinkor hamna som uthus, garage, fårhus och liknande spridda över större delen av ön.

En F-vagn och en G-finka avställda utanför verkstaden i Visby. Det är inte helt otroligt att även dessa bägge vagnar senare fick nya liv som uthus. I bakgrunden skymtar KlRJ C 302 (2).

Bevarade fordon
Samtliga bevarade personvagnar och resgodsvagnar från de Gotländska järnvägarna finns hos Föreningen Gotlandståget (GHJ).

Tack vare att många av personvagnarna slopas innan den strama skrotningspolicyn som vi citerar ovan infördes överlevde ovanligt många vagnskorgar från banan som sommarstugor.

Från ursprungsuppsättningen från år 1878 finns två personvagnar bevarade, GJ AC 23 och C 42. Bägge vagnarna slopades redan under privatbanetiden och korgarna såldes som stugor. GJ C 42 kunde tas över år 1976 och renoverades till nära leveransskicket inför 100-årsjubileumet år 1978. Den placerades på ett fd. personvagnsunderrede som använts vid Roma sockerbruk. Underredet härstammar från GJ AC 23. 

Korgen till just denna vagn ställdes upp som stuga i Burgsvik någon gång runt år 1930. Föreningen trodde länge att det rörde sig om den sent slopade fd. GJ C 40, men i samband med att den hämtades av GHJ år 2014 visade sig vagnen i själva verket vara AC 23, vilken man därför både har ramverk och korg till. Korgen avvaktar renovering, och ska vagnen återfå sitt originalunderrede behöver ett nytt ramverk tillverkas till C 42.

Korgen från GJ AC 23 i Hässelby.

De båda Folebyggda lanterninvagnarna GJ C 43 och GJ CD 44 blev sommarstugor i början av 1950-talet. 43:an var i ett mycket dåligt skick när den togs över av GHJ tjugo år senare, men efter en mycket omfattande renovering var vagnen klar år 1998. Systervagnen togs över år 1985, och renoverades till leveransskick 2005-2011. Ödets ironi är dock att vagnarna egentligen borde byta identitet med varandra, då 43:an aldrig varit CD men däremot C och 44:an vice versa.

Även de båda likaledes Folebyggda boggivagnarna GJ BCo 4 och Co 5 finns båda bevarade som korgar hos GHJ. Co 5 kunde hämtas i Högklint redan år 1980, medan BCo 4 som delats i två halvor i Bungenäs kom ”hem” 25 år senare. Bägge vagnarna avvaktar renovering och är i behov av nya underreden.

GJ Co 8 (3), byggd på GJs verkstad i Visby, ingick i museitåget som ställdes upp i Roma efter nedläggningen. Vagnen var den enda av de ”moderna” personvagnarna på ön som överlevde skrotningarna efter nedläggningen.

Tillsammans med några få andra museibanor kan GHJ förhoppningsvis komma att stoltsera med en original sommarvagn. GJ N 47 ställdes efter nedläggningen upp i museitåget i Roma. Korgen hamnade som vi nämnt ovan utanför Burgsvik och vad vi förstått så hoppas föreningen kunna ta över vagnskorgen i en nära framtid.

Korgen från GJ NC 47 år 2006. Foto: Stefan Olsson

Resgodsvagnarna är det inte mycket sämre med. Av 1878 års uppsättning finns korgarna till både GJ G 103/203 och 104/204 bevarade. Vagnarna togs över av föreningen år 1985 och avvaktar renovering. Tillsammans med GJ AC 23, C 42 och N(C) 47 har man därför hela 5 vagnar och dessutom ett av loken från banans invigningsår, inte illa!

Ytterligare två F-vagnar från GJ finns bevarade som korgar i lite sämre skick hos GHJ. F 206 användes efter nedläggningen som garage i Roma och togs omhand av föreningen år 1996. Vagnen saknade bland annat ena gavelväggen.

GJ F 213 räddades år 1985 och avvaktar renovering. Vagnen är enligt uppgift i bättre skick än GJ F 206 men saknar bland annat ramverket under plattformstaket.

Dessutom är det inte helt omöjligt att ytterligare någon vagn finns kvar som stuga, uthus, garage eller liknande på ön…

Fordonslista

Källor till uppgifterna härstammar till stor del från Föreningen Gotlandståget mångåriga forskning kompletterat med uppgifter från Riksarkivet, dels från Väg & Vattenbyggnads¬styrelsens årliga rapporter från de enskilda järnvägarna, men även Postarkivet, SJ maskinbyrås slopningsskrivelser m.m. Några uppgifter är även tagna från Landsarkivet i Vadstena, där KVABs arkiv och vissa delar av Postarkivet finns bevarat.

En liten förklaring till tabellen:
De grå fälten markerar att fordonen har bytt nummer, är inköpta eller har sålts vidare till andra banor.
Kolumnen med SJ-id är något förenklad, endast första SJ-littera är angivet. Det kommer en mer komplett lista över SJ-vagnarnas öden senare, inklusive ombyggnader under SJ-tiden m.m.

/Johan & Stefan
Bilder från Digitalt museum, Föreningen Gotlandstågets arkiv samt egen samling.


Bra sammanställning! Lite tillägg:

Från 1878 är nummerserien som nämnts 1- för A-vagnen, 20-serien för AC-vagnarna och 40-serien för de rena C-vagnarna. GJ C 43 och 44 utgör ju en fortsättning på denna serie, precis som GJ C 45 och 46. Redan när GJ C 6 och 7 kom övergavs dock serien och de två nya vagnarna numrerades i serien 1 – där alla moderna vagnar placeras. 40-serien blir därefter en nummerserie för post- och resgodsvagnar från ombyggda personvagnar. Uddavagnarna 45 och 46 flyttas dock inte till 1-serien. Dessa vagnar användes ju mestadels som förstärkningsvagnar och hyrdes ofta ut till Västerhejdebanan. Nummer ett hölls reserverat för GJ B 1 (f d A 1) men till sist fick en GJ-byggd boggievagn detta nummer.

Är man intresserad av märkning så hade GJ ursprungligen gul märkning på röd botten. GJ A 1 var f ö den enda vagn som var blå, inte rödbrun, AC-vagnarna hade alltså inga klassfärger, inte ens 1878. När teakvagnarna kom med ASJ-vagnarna hade dessa märkning i polerad mässing. Först med de egenbyggda vagnarna införde GJ vita emaljerade bokstäver på dessa vagnar. DF-vagnarna i 40-serien, samt GJ C 45 och 46 fick på 40-talet vit märkning med ett centrerat GJ på långsidorna. Klassmärkningen försvann i skiftet 30 – 40-tal då 2 klass försvann. GJ Co 4 och 5 verkar dock ha haft gul märkning till slutet. Sedan så beslöt SJ att märka om Gotlandsvagnarna mestadels vid revisioner. Det ger att GJ-märkta vagnar rullade länge. GJ Co 11 var fortfarande EJ-märkt 1952.

Leveransbilden av GJ BCo 4 förefaller visa en omärkt vagn, men jag skulle hävda att den var märkt men att den ortokromatiska filmen inte visar detta. Upplättade bilder i Photoshop antyder nämligen detta… Vagnen hade tre små kupéer med sidogång samt en salong i 2 klass, samt en tredjeklasskupé. Senare (har inte papper här) byggdes den om med 2 klass salonger och en stor 3 klasskupé. Småkupéerna togs då bort. Slutligen slopades 2 klass och hela vagnen blev litt. Co med galonsoffor med tagelstoppning. Toaletten flyttades till mitten av vagnen. Redan på 1940-talet gick den mest som reservvagn.

GJ Co 5 är mycket riktigt fotoskygg. Halva vagnen syns i Kvarnstedts bok där en GJ-vagn syns i Klintehamn som ett bevis på att materielen blandades under statliga GJ:s enda år. Man kan där se att vagnen troligen behöll GJ:s gula märkning till slutet. Korgen anger att olika varianter förekom. Vagnen behöll sitt ursprungsskick och erhöll “sedvanligt underhåll”. Mitt i vagnen, vid de två enkelfönstren fanns en liten mellankupé utan soffor med enbart fällsitsar, Jag har sett en skiss över inredningens utformning från 1940-talet och där klassas vagnen som sjaskig och i avsaknad av gardiner. Anges som mestadels bromsvagn i bettåg.

Frågan ställs på vilket sätt GJ C 44 byggdes om: På motsatt sida av vagnen sattes ett helt fönster samt en fönsterhalva igen då postinredningen byggdes om. Samtidigt flyttades mittväggen så att 1/4 av vagnen var F-avdelning med bibehållna säten och 3/4 var postkupé. Ingen genomgång fanns. Samma sak gjordes inne i GJ BD 43 och 2 klassinredningen togs ur och ersattes med träsoffor. 

GJ byggde korgen till Mimi. Namnet lär kommit från märkningen M1 från övergångsbryggorna på gavlarna.

Man kan skilja på GJ F 206-207 och 212-213 på bilder genom att de förstnämnda hade dubbla bladdörrar medan de senare hade skjutdörrar av plåt. På bilden från Roma är det alltså 206 eller 207 man ser, medan båda typerna syns på paradbilden från Visby 1910. GJ blandar litterorna G och F på sina slutna vagnar i början och flera av de tidiga vagnarna figurerar både som litt. F och litt. G. Både GJ F 206 och 207 finns kvar och GHJ erbjöds att köpa 207 kring millennieskiftet, men pengar saknades och korgen var mer ombyggd än 206 som redan finns bevarad. Den utgör idag övningslokal åt en flöjtist på mellersta ön.

GJ C 42 hade kvar postlanterninen 1977 när den räddades. Tyvärr revs den 1977-78 när vagnen renoverades till sitt 1878-skick utan dokumentation. Under åren 1998 – 2014 stod den avställd och i samband med att den åter togs i trafik justerades en del missar i märkningen och vagnen återfick bagagehyllor och korrekta ledstänger. 

Den sista personvagn som skrotas är f d GJ DF 41 som skrotades i Visby 1964 efter att ha gått som personalvagn i rivningståget. Även f d GJ Co 8 (3) gjorde det, men den hamnade i museitåget i Roma. Korgar från GJ:s större F-vagnar ur 220-serien fanns kvar in på 1970-talet då de skrotades. Korgen från GJ C 7 stod kvar på Sudret in på 1980-talet då den eldades upp. Ytterligare någon korg, troligen från GJ BCo 2 eller 3:s Fole-korgar fanns kvar på norra ön länge men de försvann. Korgen från GJ C 45 påträffas i fallfärdigt skick på 70-talet, men revs kort därpå. Men av de banor som försvann så pass tidigt som 1960 uppvisar GJ en otroligt hög grad av bevarade vagnar.

Ante

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.